tilltalande bilder

tilltalande bilder

"vad man kan se i populärkulturen på 80-talet är att man långsamt börjar, vilket sedan eskalerar på 90-talet, att använda sig av ett bildspråk som förut var ägnat just år en manlig herrtidningsläsarpublik, när man vänder sig till unga kvinnor.

den här erotiserade bilden av femininet börjar spridas och användas just till andra kvinnor. idag har vi blivit så väldigt vana att möta den här typen utav bilder - där man har ett erotiskt tilltal mellan heterosexuella kvinnor.

i de här tidningarna, som vänder sig till unga kvinnor och som handlar mycket om sex för kvinnor, varför har man inte attraktiva män på framsidan? något som vi ser som självklart när det riktar sig till en manlig publik.
så kontentan blir att vi alla lär oss att titta på samma kropp. både män och kvinnor tittar då på den unga kvinnokroppen, som vi sedan fyller, eller har fyllt, med sexuella betydelser.

vi har ju ett ideal där kvinnor i stort sett skall se ut som barn. och barn har ju ingen kunskap eller kontroll över sina liv, men de har ju väldigt släta ansikten.”

anja hirdman ur programserien "genusmaskineriet", UR

poulain de la barre

"allt som män skrivit om kvinnor torde vara tvivelaktigt, ty de är på en gång domare och part i målet"

poulain de la barre, 1647 - 1725,
filosof och feminist.

två steg tillbaka är ett steg framåt

"när kvinnan görs till utopi riskerar vi att se kvinnlighet som en naturligt god egenskap - ett synsätt som berövar feminismen hela dess radikalitet: ett aktivt kämpande för frigörelse från fasta könsidentiteter" (nina björk i under det rosa täcket kap. 4 moderskap och modernitet.)

får man kritisera de som är i underläge?

någon gång förra våren sändes SVT:s "debatt" då "papparollen" diskuterades. det talades om den frånvarande pappan, svek och bristen på manliga förebilder (som en komisk parentes; självfallet kom hoa hoa dalgren på tal).
hanne kjöller, skribent på DN, kom med en annan infallsvinkel. hon kallar sig förövrigt liberalfeminist och med all säkerhet ryms hennes värderingar där i.

hon började i stället tala om mammarollen. vände på hela kakan, och menade att mammor faktiskt måste börja rannsaka sig själva och deras egen roll i hemmet. behöver det vara så förjävligt att vara mamma som det ofta sägs?
de övriga feministiska debattörerna började irriterat skruva på sig och de, liksom jag, tänkte instinktivt samma sak: förrädare.
men hon ville peka på att kvinnor automatiskt tar på sig för mycket ansvar - utan att någon egentligen bett dem. "skit i illusionen om det perfekta hemmet! sluta städa så frenetiskt! låt din man få ta den plats han kanske egentligen önskar". ungefär så lät det.

någon månad tidigare befann jag mig i england. där handlade debatten om att "karriärskvinnorna svikit sina barn" och där en del livligt skuldbelade mammorna för systematisk synd (dvs. att ägna sig åt självförverkligende),
medan debatten här i sverige fördes på en annan nivå - här kritiserades kvinnorna för att ta för mycket plats och vara för närvarande.
synnerligen intressant att det förhåller sig så olika.

visst ligger det mycket i vad kjöller säger. för min del är det bara att titta på scener ur min egen barndom. kära mor, varför var det alltid du som bar min jacka när jag inte ville hålla den? varför protesterade du aldrig? varför gav jag den aldrig instiktivt till pappa?
vi är faktiskt männsikor som kan göra aktiva val och därmed förändra, i alla fall underlätta för oss själva.
jag har sett och hört om så många mammor som gjort sina barn en enda stor björntjänst, gjort barnen beroende och icke-självständiga.
kan man säga att detta görs av egen fri vilja? är det duktighetskomplex som eskalerat och gått över styr?
samtidigt som jag uppriktigt kan medge att jag tror att männsikan är en handlingskraftig och aktiv varelse, tror jag på samma gång inte på den fria själen.

så finns det fog att kritisera alla dessa hönsmammor?
ja, absolut. men glöm aldrig bort att se till alla de fängslande strukturer som finns och förvilla inte bort dig i tron på att det någonsin funnits eller kommer att finnas några fria männsikor.
men låt oss fortsätta diskutera!

bitterfittan av maria sveland, 2007.

det här är ingen recension eller så. jag tänker bara skriva lite om "bitterfittan" och om hur den gick rakt in i mig.

den här typen av romaner är stärkande. man skulle kunna säga att den tillhör kategorin bekännelselitteratur som jag skrev om tidigare idag. det är fiktion. det är en typ av roman. det är som en välskriven dagbok. och jag är så glad över att få vara med och dela huvudpersonen saras tankar. för hon sätter ord på nästan allt jag tänkt och kännt de senaste fem åren. om det vardagliga och det jävliga med att vara tjej.

en passage berör mig otroligt mycket. en beskrivning av carin holmergs avhandling "det kallas kärlek". jag citerar:
det finns ett begrepp som carin holmberg skriver om som hon kallar för mikromakt. bristen på respons, menar hon, är ett av de yttersta uttrycken för mäns makt. genom att mannen inte svarar tvingas kvinnan till underordning och hon blir en icke-person. att vara tyst är ett sätt att distansiera sig, vilket tvingar kvinnan att göra rollövertaganden för att förstå mannens känslostämningar och problem. det innebär att hon aktivt relaterar till honom medan han inte relaterar till henne i samma grad. slutcitat.
en annan viktig sak holmberg frågar sig, i samma avhandling, är hur det kommer sig att män inte störs mer av sin frivilliga överordning. något jag funderar på ofta.
har någon av er läsare ett vettigt svar eller någon form av möjlig förklaring så får ni gärna kommentera.

jag älskar maria svelands bok om sara och hennes långa ostörda tankar på teneriffa. alla kan känna igen sig i den. den talar till var person som lever i dagens sverige. den tilltalar mig som ung kvinna otroligt mycket.
tack sveland för en roman som höll mig vaken ett par nätter. det behövs fler som du. som skriver ogenerat om det lilla och det stora. och framför allt om hur dessa två så smärtsamt mycket hänger ihop.

kvinnokamp, kvinnofrågor, kvinnorörelse, kvinnopolitik.

men var är männens kamp? var är ni? söker febrilt efter er. förstår inte alls, att den knappt står att finna. varför deltar så få av det "överlägsna" könet? det handlar om er. om oss, alla männsikor.
vi angår varandra!

läser om att anders borg kallar sig feminist och att 90-talets feministiska fokus inom politiken dalat och tynat bort till nästan ingenting. de ekonomiska skillnaderna har i stället ökat mellan kvinnor och män. det talas om en backlash.
och politiker som för kampen bakåt fortsätter att kalla sig feminister utan att skämmas.
begreppet feminist skändas, som vanligt. urholkas och kvävs.

kvinnokampen resulterade i 0,68 procent. schyman säger "ett långsisktigt projekt" och kanske har hon rätt.
jag hoppas så innerligt att hon har rätt.

självständighet är en berusande känsla.
tvåsamhet är en berusande känsla.

som susanne brøgger skriver i rädd att flyga; tvåsamhet är en rad icke-möten. en organiserad form av olevt liv.

funderar över detta. kommer inte fram till något, annat än att jag tror att identifikation med andra männsikor är en av de starkaste drifterna vi männsikor har.

detta skrevs förvisso på 70-talet, som en kommentar till det äktenskapliga fängelset. kanske mer kontroversiellt då än idag.
bekännelselitteratur, om egna erfarenheter av kvinnorollen, kritiserades. jag tycker det är enastående litteratur. tidsdokument som gör avtryck. framför allt politiska speglingar.
skål för det!

frihetslögnen

det är kanske lätt att missta sig, om man inte är uppmärksam, och tro att den oändliga valfrihet vi lever i ökar vår frihet som männsikor.
men valfrihet är inte likställt med frihet. det är en marknadsanpassad lögn för att få oss fortsätta konsumera könsroller. och den spelar särartsfeministerna i händerna. de som tror och argumenterar för att kvinnor och män biologiskt föds med olika intressen. att arterna är skilda åt. de som menar att det av naturliga skäl förhåller sig så, att män ägnar mindre tid åt sina barn än kvinnor. ty det ligger ju i våra gener. moder jord! heliga maria!
särartsfeministerna säger: vi måste våga bejaka det som är kvinnlig särart och kämpa för att göra det högstatus.
de lägger sig platta. accepterar förtrycket tills dess inget förtryck finns kvar. smart och enkel lösning.

i den svenska marknadsekonomin har kvinnan en unik möjlighet; att själv bli den mest begärliga av varor. något som skall förpackas och pyntas. titta runt omkring dig och du skall se att ett budskap ljuder tydligare än något annat: du är vad du köper.

är det här ett tecken på att särartsfeminismen till slut segrat?

det är vidrigt att det är så. att vi inte kan värja oss från snärjande reklam. jag ser skira troskanter och släta rumpor vart jag än tittar. och det har jag fan inte valt. jag är tvingad att se. det tränger in så hårt under ögonlocken. det svider och skär.
det gör så fruktansvärt ont.

om skapandet. om skapandet av legitima lögner.

omskapandet. omskapandet av vår historia, nutid och framtid. omskapandet av kvinnan och mannen.

eftersom man inte tilläts ha med några punkter i bloggadressen fick denna nyskapta blogg heta: omskapandet, och som ni kan se finns förklaring ovan.

ibland ligger mitt hopp på sparlåga. det behöver vattnas och livnära sig för att fortleva.

här är mitt försök.