två steg tillbaka är ett steg framåt

"när kvinnan görs till utopi riskerar vi att se kvinnlighet som en naturligt god egenskap - ett synsätt som berövar feminismen hela dess radikalitet: ett aktivt kämpande för frigörelse från fasta könsidentiteter" (nina björk i under det rosa täcket kap. 4 moderskap och modernitet.)

får man kritisera de som är i underläge?

någon gång förra våren sändes SVT:s "debatt" då "papparollen" diskuterades. det talades om den frånvarande pappan, svek och bristen på manliga förebilder (som en komisk parentes; självfallet kom hoa hoa dalgren på tal).
hanne kjöller, skribent på DN, kom med en annan infallsvinkel. hon kallar sig förövrigt liberalfeminist och med all säkerhet ryms hennes värderingar där i.

hon började i stället tala om mammarollen. vände på hela kakan, och menade att mammor faktiskt måste börja rannsaka sig själva och deras egen roll i hemmet. behöver det vara så förjävligt att vara mamma som det ofta sägs?
de övriga feministiska debattörerna började irriterat skruva på sig och de, liksom jag, tänkte instinktivt samma sak: förrädare.
men hon ville peka på att kvinnor automatiskt tar på sig för mycket ansvar - utan att någon egentligen bett dem. "skit i illusionen om det perfekta hemmet! sluta städa så frenetiskt! låt din man få ta den plats han kanske egentligen önskar". ungefär så lät det.

någon månad tidigare befann jag mig i england. där handlade debatten om att "karriärskvinnorna svikit sina barn" och där en del livligt skuldbelade mammorna för systematisk synd (dvs. att ägna sig åt självförverkligende),
medan debatten här i sverige fördes på en annan nivå - här kritiserades kvinnorna för att ta för mycket plats och vara för närvarande.
synnerligen intressant att det förhåller sig så olika.

visst ligger det mycket i vad kjöller säger. för min del är det bara att titta på scener ur min egen barndom. kära mor, varför var det alltid du som bar min jacka när jag inte ville hålla den? varför protesterade du aldrig? varför gav jag den aldrig instiktivt till pappa?
vi är faktiskt männsikor som kan göra aktiva val och därmed förändra, i alla fall underlätta för oss själva.
jag har sett och hört om så många mammor som gjort sina barn en enda stor björntjänst, gjort barnen beroende och icke-självständiga.
kan man säga att detta görs av egen fri vilja? är det duktighetskomplex som eskalerat och gått över styr?
samtidigt som jag uppriktigt kan medge att jag tror att männsikan är en handlingskraftig och aktiv varelse, tror jag på samma gång inte på den fria själen.

så finns det fog att kritisera alla dessa hönsmammor?
ja, absolut. men glöm aldrig bort att se till alla de fängslande strukturer som finns och förvilla inte bort dig i tron på att det någonsin funnits eller kommer att finnas några fria männsikor.
men låt oss fortsätta diskutera!