bitterfittan av maria sveland, 2007.
det här är ingen recension eller så. jag tänker bara skriva lite om "bitterfittan" och om hur den gick rakt in i mig.
den här typen av romaner är stärkande. man skulle kunna säga att den tillhör kategorin bekännelselitteratur som jag skrev om tidigare idag. det är fiktion. det är en typ av roman. det är som en välskriven dagbok. och jag är så glad över att få vara med och dela huvudpersonen saras tankar. för hon sätter ord på nästan allt jag tänkt och kännt de senaste fem åren. om det vardagliga och det jävliga med att vara tjej.
en passage berör mig otroligt mycket. en beskrivning av carin holmergs avhandling "det kallas kärlek". jag citerar:
det finns ett begrepp som carin holmberg skriver om som hon kallar för mikromakt. bristen på respons, menar hon, är ett av de yttersta uttrycken för mäns makt. genom att mannen inte svarar tvingas kvinnan till underordning och hon blir en icke-person. att vara tyst är ett sätt att distansiera sig, vilket tvingar kvinnan att göra rollövertaganden för att förstå mannens känslostämningar och problem. det innebär att hon aktivt relaterar till honom medan han inte relaterar till henne i samma grad. slutcitat.
en annan viktig sak holmberg frågar sig, i samma avhandling, är hur det kommer sig att män inte störs mer av sin frivilliga överordning. något jag funderar på ofta.
har någon av er läsare ett vettigt svar eller någon form av möjlig förklaring så får ni gärna kommentera.
jag älskar maria svelands bok om sara och hennes långa ostörda tankar på teneriffa. alla kan känna igen sig i den. den talar till var person som lever i dagens sverige. den tilltalar mig som ung kvinna otroligt mycket.
tack sveland för en roman som höll mig vaken ett par nätter. det behövs fler som du. som skriver ogenerat om det lilla och det stora. och framför allt om hur dessa två så smärtsamt mycket hänger ihop.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"en annan viktig sak holmberg frågar sig, i samma avhandling, är hur det kommer sig att män inte störs mer av sin frivilliga överordning."
SvaraRaderajag förstår inte riktigt hur holmberg menar. man kan väl inte störas av något man gör frivilligt? om vi hade störts hade vi i så fall bara kunnat lägga av. det måste rimligen vara så att vi antingen inte störs, eller, vilket är mer troligt, att överordningen inte alls är frivillig.
visst, vi bidrar passivt till att upprätthålla en ordning vi fötts in i, men om man anser att ordningen därför är ett frivilligt val kan man med samma resonemang hävda att det är ett frivilligt val av kvinnorna att inte resa sig och krossa förtrycket.
jag anser alltså att vår överordning är ofrivillig, och som med mycket annat som är ofrivilligt här i världen är vi nog många som störs. men! jag är inte helt säker på att det är överordningen i sig som stör (människor brukar gilla att ha makt), utan snarare verktygen som används för att legitimera den. fördomar mot och förväntningar på ens person, som grundar sig på någon idé om könsroller, är fucking kränkande, oavsett om man är man eller kvinna. därför tycker jag att de queera rörelserna mot fåniga normer är den enda feministiska front som på ett rationellt sätt visar att kampen ligger även i mannens intresse.
absolut. queerrörelsen är, i mina ögon, den enda rätta vägen att gå. kön är ljug, det finns inget som heter kvinna eller man (i alla fall inte i en utopi). vi är alla männsikor.
SvaraRaderavad gäller holmbergs formulering - jag tänker mer att hon vill påvisa att både män och kvinnor faktiskt aktivt upprätthåller ordningen. (det kommer snart ett inlägg med kritik!) det ligger på allas ansvar. jag tror detta uttalande snarare syftar på att ordningen upprätthålls trots att det finns en medvetenhet.
du skriver "om vi hade störts hade vi i så fall bara kunnat lägga av" samtidigt som du hävdar att du, liksom många andra män, störs.
det är formodligen just detta hon vill peka på.
jag tror också att det är svårt att tala i generella termer i form av att saker är antingen si eller så. könsmaktsordningen ter sig ju som vi alla vet på en rad olika plan och sätt.
men de finns, de ska bekämpas och det skall göras av ALLA.